skogsskadad

Alltså helt ärligt.. Ja är typ en såndär tjej som ingen skulle märka skulle försvinna nästan. Eller nä där tog ja i, de skulle märkas, men de skulle iaf ta ett tag. Ett jävla långt tag. För de är seriöst knappt någon som vill skriva till mig på msn eller sms, hur tror ni då de är i verkligheten? Jag smälter som in och det är i princip ingen som snackar me mig, jag försöker snacka me dom men de hjälper som inte för jag blir ignorerad ändå. Kan meddela att de är så i min klass. De känns som de ä ingen som vill veta av mig för de ä ju typ inget "märkvärdigt" me mig. Men helt allvarligt, är vissa så jävla uppblåsta att man inte kan umgås me vem som helst? Måste man ta asmkt plats bara för att nån ska vilja vara me en? Ja.. Tydligen verkar de vara så.
Under hela min uppväxt har jag varit tjejen som ingen lagt märke till, och ha dom gjort de då gilla dom inte de dom ser. Då ha dom bara börja ignorera mig precis som alla andra. Allt bara för att ja inte ha sett ut som alla andra, varit tjock, ful.. Ja typ allt sånt där. O bara för de så ha ja fått sämst självförtroende, jag vågar inte ta för mig för ja är rädd för att de ska hända igen, vill inte att folk ska ignorera mig igen även fast ja försöker att göra mig synlig.
Jag ha några få vänner och dom står mig faktiskt väldigt nära. Men ja ä ändå rädd att förlora dom även fast jag som vet att dom finns där.. Jag ha förlorat en av mina bästa vänner då jag gick i 6an. Jag va tydligen inte "cool" nog för henne eller något, jag räckte då iaf inte till och hon total dissade mig då hon började 7an och jag blev helt ensam. Då hon började 7an o 6an så vart jag ensam. Jag försökte skaffa kompisar, försökte va me tjejerna ett tag men dom skulle bara hålla på att va fjolliga o bråka, tillslut så försökte ja me grabbarna. Jag belv mobbad som satan.. Men de va då bättre än att va själv eller va me tjejerna. Så jag stod ut ett år i princip med att bli mobbad, trakasserad, ja typ allt. Dom ville bli av med mig.
Jag jan ju lova, att mitt självförtroende är förstört för en jävla lång tid framöver. Jag undrar om de ens någonsin kommer att bli bra igen. Om folk tittar ner på en nästan hela tiden, hur ska då man kunna se bra på sig själv, då ingen annan gör de?

Ska jag vara helt ärlig... Så önskar jag ibland att mitt liv hade varit helt annars. Även fast jag har underbara vänner och en underbar pojkvän så känner ja ingen mening med livet... Efter alla dessa år av att vara osynlig så känner ja inget hopp för livet i princip, jag vet inte va ja kan göra av de. Framtiden? Vad är de? Va äre för mening med den?
Jag ser allting negativt, och ALLT är erat fel!